Språkligheter 2
Om översättningsproblem och annat

Om transkription av japanska kanji och kana

I kana kan vokallängd markeras på några olika sätt. I hiragana dubbleras ofta vokaltecknet. I katakana används ibland ett längdstreck () för att markera lång vokal. O markeras i inhemska ord som långt genom tillägg av u (), till exempel i kô (), dvs ko + u. I lånord används däremot längdstreck: tôchika (). Långt i brukar dubbeltecknas.

Eftersom ASCII tyvärr saknar vokaler försedda med längdstreck, har jag tillgripit nödlösningen att använda cirkumflex som längdmarkering i romaji, till exempel ô. Detta är för övrigt det normala i andra transkriptionssystem.

Ytterligare ett problem när jag har arbetat med den här ordlistan har varit att bestämma om sammansatta ord skall skrivas ihop, särskrivas, eller möjligen förses med bindestreck. Ibland har det rent av varit svårt att dra gränsen mellan vad som är sammansatta ord och vad som är två eller flera separata ord, eftersom japansk skrift inte markerar ordgränser.

Tyvärr är den västerländska golitteratur jag haft tillgång till tämligen förvirrad/förvirrande i det här avseendet. Själv har jag försökt tillämpa vissa principer, men jag har säkerligen långt ifrån alltid lyckats vara konsekvent.

(nigori) är en annan kvistig fråga. I vilka fall kan/kan inte andra ledet i en sammansättning uttalas/skrivas med tonande konsonant? Heter det t ex niken shimari eller niken jimari (eller möjligen ni-ken shimari, nikenjimari eller något annat)?

Mina kunskaper i japanska är på sin höjd rudimentära, och jag har inte haft tid att gå på djupet i de här intrikata frågorna ...

Om japanska lånord i svenskan

Utrum (N-genus) är det dominerande genus i modern svenska. Det verkar lämpligt att de japanska go-ord som direktinlåna(t)s får detta genus. Det tycks också vara praxis bland svenska gospelare att tala om en geta, en hane, en ko, en seki osv. I och för sig vore neutrum av "böjningstekniska" skäl ett lämpligare val, men utrum torde redan vara så väl etablerat att det är svårt att börja från början.

I bestämd form singularis blir det lämpligen getan, hanen, kon, sekin etc.

I obestämd form pluralis bör vi kunna använda samma form som i singularis, alltså flera geta, hane, ko, seki ... Detta är i och för sig ovanligt i utrum, men alternativet getor (i likhet med stugor), hanar (i likhet med hanar), kor (i likhet med kor), sekier (i likhet med muftier) verkar mindre tilltalande. Att tillgripa ett engelskt plural-s förefaller mig rent eländigt, särskilt som man i engelskspråkiga texter ofta ser s-lösa flertalsformer av de här orden.

Jag föreslår vidare att bestämd form pluralis bildas genom tillägg av ändelsen -na (som om orden vore neutrum). Formerna ser lite ovana ut, det medges gärna, men används i gengäld ytterst sällan. Vi får då följande "go-ordsdeklination":

(en) geta, hane, ko, seki	(den) getan, hanen, kon, sekin
(flera) geta, hane, ko, seki	(de) getana, hanena, kona, sekina

Detta följer vad som gäller för exempelvis "tekniker":
(en) tekniker, (den) teknikern, (flera) tekniker, (de) teknikerna.

Det är ju annars enklare med språk där man ger högaktningsfullt tusan i onödigheter som särskilda former för singularis/pluralis och obestämdhet/bestämdhet!

Om en svensk go-terminologi

Go har spelats i Sverige i någorlunda organiserad form sedan början av 1970-talet och av förhållandevis få människor. Den litteratur om go som använts har i mycket stor utsträckning varit engelskspråkig, vilket har inneburit att anglosaxisk terminologi kommit att prägla den svenska. Som vanligt!

Eftersom den engelskspråkiga världen i huvudsak hämtat sitt gokunnande från Japan, är det japansk goterminologi som präglat den engelska. Alltså har ett antal japanska gotermer etablerats i engelskan i sin mer eller mindre ursprungliga form och följaktligen (!) övertagits i vårt språk: ko, seki, sente, gote osv.

Ett problem med de engelska termerna är att de ofta är mindre precisa i sin betydelse än de japanska. Ett ord som hiraki har större precision än extension.

Några tankar om svenska gotermer:

• Vi bör behålla redan etablerade välfungerande svenska termer och även där så är lämpligt (!) skapa nya.

• Vi bör bibehålla redan etablerade japanska termer oförändrade, men anpassade till svenskt uttal och svenska grammatiska mönster.

• Vi bör använda även icke-etablerade japanska termer när precisionen i beskrivningen så kräver. På så sätt kan fler termer komma att etableras som normalord.

• Vi bör vara försiktiga med översättningslån från engelskan. Det finns t ex ingen anledning att etablera ordet vinkelhake som svensk term bara för att det engelska carpenter's square har den betydelsen. Den japanska termen ichigô-masu har en helt annan innebörd.

• Vi bör undvika "fåniga" svenska ord och slanguttryck i en svensk goordlista. Vad som sedan sägs på klubben under spelets gång är en helt annan sak!