P-A Lunds japansk-svensk-engelska GO-ordlista P-A Lund's Japanese-Swedish-English GO Word List Språkligheter 1 Något om japansk skrift

Den japanska skriften är svårfångad...

En anledning är att man i Japan inte nöjer sig med ett enda skriftsystem utan roar sig med flera olika i en delvis ganska svårforcerad blandning. Möjligen är denna barriär avsedd att omöjliggöra för oss västerlänningar att ta oss in i den rika japanska golitteraturen.

KANJI

betyder "tecken från Han", dvs Kina under Han-dynastins tid (206 f Kr - 220 e Kr). Det var i slutet av den perioden eller (troligen) något senare som de kinesiska ordtecknen togs i bruk i Japan.

I Kina har skriften en betydligt längre historia. Det nutida kinesiska (och därmed också det japanska) skriftsystemet baseras på tecken som härrör från tiden 2000 - 1500 f Kr. De äldsta finns bevarade på benbitar och sköldpaddsskal som använts i orakelsammanhang. Även på åldriga bronser finns tecken i stor omfattning.

Så småningom standardiserades tecknen och den variant, kaisho ("fyrkantsstilen"), som dagens japanska skrift baseras på, etablerades som norm i Kina ungfär år 200 e Kr och omfattade cirka 50 000 tecken.

Samtidigt med skriften importerades en mängd kinesiska ord. De flesta kanji kan alltså läsas på mer än ett sätt, i en del fall på många sätt:

ON-YOMI

är det kinesiska, eller snarare sino-japanska, uttalet av kanji. I västerländska lexica brukar denna läsart anges med versaler.

har sålunda on-läsningarna GYÛ och KEI medan läses SHU.

Vill man vara riktigt noggrann, kan man skilja mellan olika typer av on. Go-on kom först och betyder "ljud från Wu" (sydöstra Kina). Senare importerades kan-on, "ljud från Han", dvs Han-riket i norr. På 1600-talet kom ytterligare en liten uppsättning kinesiska lån, tô-on, dvs "ljud från T'ang". En lång fördröjning med tanke på att T'ang-dynastin inte varade längre än till början av 900-talet...

KUN-YOMI

är det rent japanska uttalet. Lexica brukar använda gemena (små bokstäver), ofta kursiva, för att markera att det rör sig om kun yomi (kun-läsning).

Kun-läsningarna av är kata, katachi eller nari. läses te.

Efter andra världskriget rationaliserades användandet av kanji. 1850 tecken hedrades av Utbildningsdepartementet med beteckningen tôyô kanji, vilket betyder något i stil med "kanji att användas för närvarande", och anbefalldes till allmänt bruk. Av dessa 1850 sållades 881 ut och blev kyôiku kanji, "undervisningskanji", grunden för undervisningen i den sexåriga elementarskolan.

År 1981 reviderades tôyô kanji, vilket resulterade i jôyô kanji, "kanji för allmänt bruk", som omfattar 1945 tecken, varav 996 är kyôiku kanji, som numera kallas gakushû kanji. Dessa (plus katakana och hiragana) är basen för det moderna skriftspråket. Det förekommer dock att illasinnade själar petar in en och annan kanji därutöver i sina skriverier; det finns ju åtskilliga att välja bland...

Dessutom har man då och då ändrat på sättet att skriva vissa kanji. Oftast har detta gått i en "förenklande" riktning; antalet streck har reducerats. Reformerna har inte bara inneburit fördelar.

KOKUJI

är det förhållandevis lilla antal kanji som skapats i Japan och som (normalt) inte förekommer i kinesiskan. Även kana betraktas som kokuji, "inhemska tecken".

Ett exempel: , en kanji som förekommer i bl a (uchikomi) är "made in Japan".

eller

KANA

återger ljud, inte betydelser, medan kanji ju är betydelsebärande tecken.

Kana är "stavelsealfabet", vilket är naturligt eftersom japanska ord är ytterst regelbundna. Varje stavelse består av en ensam vokal, en konsonant plus vokal eller av n, som är något slags mellanting mellan vokal och konsonant.

Några exempel: fu-ri-ka-wa-ri; o-o-ge-i-ma; shi-ro-ba-n.

Japanska kan skrivas med enbart kana om man så önskar. Det kan rent av bli begripligt. Att man ändå använder kanji har nog framför allt två orsaker:

Ett skrivsystem som man använt i mer än 1500 år överger man inte utan vidare.

Det japanska språket är ovanligt rikt på homonymer (ord som låter likadant men har olika betydelser). Kanji underlättar förståelsen av en skriven text.

HIRAGANA

var från början kursiva former av kanji och etablerades som skriftsystem i och med utgivandet av Kokinshû, en poetisk antologi som utkom år 905. Hiragana var framför allt kvinnornas skrift, väl lämpad för kalligrafi och poesi.

I modernt språk används hiragana för att ange grammatiska element som böjningsändelser och formord, inte minst de partiklar som japanskan är så rik på. Dessutom skrivs ord som har ovanliga kanji oftast med hiragana.

KATAKANA

används för att beteckna "främmande" element i språket, t ex västerländska lånord, varav det finns mängder, framför allt anglosaxiska, i modern japanska. Onomatopoetiska (ljudhärmande) ord skrivs också med katakana. Kata betyder i det här sammanhanget "sida" eller "del", och tecknen skapades en gång i tiden av delar av kanji.

I golitteraturen kan man iaktta att många tekniska termer skrivs med katakana. Troligen är avsikten att markera att orden har en speciell innebörd som avviker från normalspråkets. Detta vore en välsignelse för oss västerländska gospelare - om skrivsättet vore konsekvent genomfört. Så är dock ingalunda fallet. En term skrivs ofta på två-tre olika sätt, till och med i en och samma bok. Ibland kan ett ord innehålla både kanji, katakana och hiragana.

Jag har till och med sett katatsugi skrivet med katakana och med en kanji inplacerad inom parentes mitt i ordet för att markera vilket av de tänkbara kata det handlade om. Uppenbarligen någon sorts omvänd furigana...

OKURIGANA

kallas de kana som används tillsammans med kanji för att beteckna böjningsändelser och andra grammatiska element.

Ett exempel: (kiru) betyder "skära" medan (kiri) är "en skärning". Kanji är gemensam för båda orden medan ordklasstillhörigheten anges med hiragana.

FURIGANA

är små kana som ibland skrivs vid sidan av ovanliga kanji för att upplysa den fåkunnige om ordets uttal. Furigana är inte så vanliga numera; man föredrar oftast att i förekommande fall använda kana i stället för kanji.

och

NIGORI OCH HANDAKUTEN

Nigori är de små diakritiska tecken (ungefär som prickarna över ä och ö i svenskan) som anger att konsonanter under vissa omständigheter skall uttalas tonande. Nigori används bara tillsammans med kana.

Ett exempel: (ha-sa-mi) kan förändras till (ba-sa-mi) i sammansatta ord. Handakuten är en liten ring, som markerar p-ljud, t ex i (poka).

RÔMAJI

betyder "tecken från Rom" och är vår västerländska, latinska skrift. Naturligtvis finns det flera olika sätt att transkribera japanska till för västerlänningar begripliga tecken:

HEBON-SHIKI (HEPBURNSYSTEMET)

är ett av de äldsta av de system som används i dag, resultatet av ett kommittéarbete, som blev känt när en av kommittémedlemmarna, James Hepburn, år 1886 gav ut sitt japansk-engelska lexikon. Det är väl fortfarande det vanligaste, och det är det systemet (i något modifierad form) jag använt på de här sidorna. En anledning till mitt val är att Hepburn ger upphov till färre felaktiga uttal än de andra systemen, en annan att de flesta av mina källor använder det systemet.

KUNREI-SHIKI

introducerades 1937 och är det officiella systemet i Japan. Det är det viktigaste alternativet till Hepburnsystemet och är inte ovanligt i västerländska läroböcker i japanska. Följande miniordlista demonstrerar några av de viktigaste skillnaderna:

Hepburn: shimari, fuseki, tsuke, shodan

Kunrei: simari, huseki, tuke, syodan

NIHON-SHIKI

infördes liksom Hepburnsystemet under 1880-talet och fungerar ungefär som kunrei-shiki.

Det man ser i engelskspråkig golitteratur, i tryck och på Internet, är i allmänhet en förenklad variant av Hepburn, där man struntar i att markera sådant som vokallängd.

Detta är en klar brist, särskilt i listor över japansk goterminologi. En orsak torde vara engelskans ovilja mot långa vokaler, som ju ersätts med diftonger. Att sedan ord som etablerats som lånord i engelska eller svenska bör stavas i enlighet med det lånande språkets regler är en annan sak. Tokyo är ju vårt sätt att skriva stadens namn, inte Tôkyô, Tookyoo eller Toukyou.

Göteborg i juli 1998
P-A Lund
palund@algonet.se